Släkten Öller inkom från Nürnberg i början av 1600-talet med en Johan Öller,
löjtnant i Gustaf II Adolfs armé och omkring 1639 stadskirurg i Södertälje.
En ättling till denne, Carl Abraham Öller (1708-54), var tullnãr i Kalmar,
sonen Göran Johan (1740-1803) blev postmästare i Nyköping och fick tio barn,
varav Anton Ulric (1779-1845) år 1807 inköpte apoteket i Strängnäs och
gifte sig därstädes 1815 med Hedvig Christina Kjellman (1789-1818).
Den 23 juli 1816 föddes i samma stad deras enda barn, sonen Anton Henric.
Öller tillhörde en intellektuell släktkrets, vilken genom ingiften
företedde vissa gemensamma drag. Dessa voro förutom det svarta, bistra utseendet,
handlag for mekaniken, bristande intresse for ekonomiska ting, hãftigt humör
och blygsam tillbakadragenhet, vilket allt synes ha kommit Henric till del.
Halvtannat år gammal blev han moderlös. Vid åtta års ålder inskrevs han vid
Strängnäs gymnasium (ht 1824) och genomgick i det medeltida biskopshuset
klasserna 1-4 (vt 1828). Ar 1828 avträdde fadern apoteket, och hösten 1830
flyttade han med Henric till Stockholm, Svartensgatan 8. Sonen fortsatte sina
avbrutna studier den 29 september sistnämnda år vid Stockholms gymnasium, Riddarholmen, under Nordströms rektorat.
Här fick han erfara stockholmspojkarnas pennalism, som vid denna tid var som allra värst.
F. d. apotekare Öller, som var en tämligen välbärgad man, inredde ett
hem åt sig och sin son i ett apotekare Carl F. Ringqvist tillhörigt litet tvåvåningshus
i hörnet Björngårdsgatan 17-Maria Högbergsgata. Dit flyttade de
hösten 1831 och bodde där till faderns död 1845.
Gymnasisten Öller examinerades den 9 februari 1833 med
följande betyg: teologi och kyrkohistoria AB, filosofi och allmän
grammatik B, matematik B, historia B, latin AB; grekiska AB, hebreiska
AB, flit A och uppförande A.
Samma år erhöll han anställning som kontorist, och 1835 blev
han handelsbokhållare hos sidengrosshandlaren och ryske vicekonsuln
Claes Peyron i Schinkelska huset vid Kornhamnstorg.
Öller stannade åtta år på Peyrons handelskontor,
där han alltid visade "den största ordning"
samt i alla avseenden uppförde sig till Peyrons "fullkomliga nöje".
Peyron berättade säkerligen för Öller, att Peyrons farfar på Fredrik I:s
begäran hos Louis XV inkommit från Frankrike 1740 för att i Stockholm
anlägga ett sidenväveri samt om de formåner och framgångar, som mött honom.
Öller fick klart för sig, att han borde försöka den banan och började ivrigt planera och spara.
Den 3 juli 1843 insände han ansökan till Kommerskollegium om tillstånd att här i staden anlägga
och bedriva en fabrik för tillverkning av siden- och bomullsvävnader. Han bifogade
jämte frejdebetyget en rekommendationsskrivelse från Peyron. Den 10 juli s.å. utfärdades
Kommerskollegii tillståndsbrev.
I september ankom segelfartyget Laura från Lübeck med sju lådor, innehållande de maskiner
och redskap Öller behövde för att uppsätta sin fabrik, bl.a. tre vävstolar och fyra jacquardmaskiner.
Den 26 mars 1844 erhöll han burskap i Stockholm som sidenfabrikör. Han tog då i sin tjänst
åttta arbetare och två lärlingar. Yrkesgrenen var dock vid denna tid stadd i tillbakagång.
År 1818 t.ex. funnos 46 sidenfabriker i Sverige, men 1844 var antalet 18 och 1846 blott 15,
alla i Stockholm.
Under 1844 tillverkades 112 123 alnar diverse hel- och halvsidenvävnader, varav Öllers
fabrik bidrog med 339 alnar Sarge de Soic; vidare 148 514 sidendukar, av vilka 667 stycken
kom från Öllers. Sammanlagda tillverkningsvärdet var 582 518 rdr b:o för bela Stockholm
cell 2 783 för Öllers. Han hade en av stadens minsta sidenfabriker.
Men i början av juli 1845 anlände firma Schön & Co:s ångfartyg Svithiod
med ytterligare tre jacquardmaskiner jämte harneskplankor och övriga tillbehör.
För sina sändningar utverkade Öller lägre tullavgift (5% av värdet).
Liksom telegrafdirektören Bonelli i Turin, som införde elektromagneter
i jacquardmaskinerna, kan man ju också tänka sig, att den blivande konstruktören
Öller försökte förbättra sina maskiner. Med den kapacitet fabriken hade 1845
tillverkades 37 alnar Sarge de Soie, 190 alnar Gros de Naples och 2 863 dukar,
allt värt 8 812 rdr b:o.
Öller fann emellertid rörelsen mindre lönande. Han nedlade fabriken redan
i januari 1846 och burskapet uppsades den 17 februari 1848.
I stället ägnade han sig synbarligen åt att uppdriva mullbärsträd för silkesmaskodling.
Den 21 november 1849 inköpte han av kryddkramhandlaren Johan Georg Pripp och hans hustru
tvenne fastigheter, varav den ena, kv. Träskf1oden 10 (nu Jarlaplan), enbart användes
till plantager. Den andra fastigheten, Stora Surbrunnsgatan 10 i hörnet
av Stora Badstugatan, var däremot bebyggd.
Den 4 augusti 1851 vigdes f.d. sidenfabrikören A. H. Öller i Adolf Fredriks församling vid
fru Mathilda Ericsson, född Bergholm. Hon var född den 10 januari 1821 i Björskogs socken,
Västmanland. Intill 1849 var hon gift med lantbrukaren Lars Ericsson i Källby, Västergötland
men flyttade därefter till Stockholm. Som gift sysslade hon sedan med vaddtillverkning en tid.
Den 1 januari 1852 sålde Öller huset vid Stora Surbrunnsgatan, och sina plantager gjorde han
sig av med den 19 januari 1855. Men då hade redan ett nytt skede av hans liv börjat.
Öller hade förmånen att bland sina umgängesvänner räkna den bekante uppfinnaren, dåvarande
kaptenen vid Flottans mekaniska kår, Anton Ludvig Fahnehjelm (1807-75). Det kan nämnas,
att dennes son, sedermera gasglödljusets uppfinnare, Otto Bernhard Fahnehjelm (1846-1911),
redan under studietiden började vurma för silkesmaskodling och blev ledamot av det 1830 bildade
Sällskapet för befrämjande av inhemsk silkesmaskodling. Han gjorde lyckade försök att införa den
japanska s.k. eksilkesmasken samt utgav flera instruktionsböcker i ämnet.
Men Öller hade då för länge sedan övergåttt helt och fullt till Otto Fahnehjelms faders stora
intresse, telegraftekniken. Kapten Fahnehjelm, som 1850 studerat detta ämne utomlands,
bedrev tillsammans med optiska telegrafens linjechef,. majoren Isaac Fredric von Heland,
med stor energi propaganda för den elektriska telegrafens införande i vårt land. Dessa båda
hade redan 1845 försökt konstruera en telegrafapparat, ehuru utan framgång. Fahnehjelm
lyckades nu i hög grad intressera Öller för telegrafförsök och var honom sedan behjälplig
med råd och ledning. Den bekante fysikern Erik Edlund (1819-88) tillhörde också denna krets,
och av honom fick Öller lära mycket. Han fick tillfälle att utveckla sin fallenhet för
mekaniken, och framgången lät icke vänta på sig.
När den första elektriska telegraflinjen av regeringen den 1 februari 1853 anbefalldes
till utförande mellan Stockholm och Uppsala, utsågs von Heland till chef för
linjens byggande och Fahnehjelm skulle svara för stationerna. De begåvo sig samma månad
till Uppsala för att skaffa lokal till telegrafbyrå, uppköpa timmer till stolpar m.m.
Denna telegrafbyrå fick Öller i uppdrag att inreda med början den 15 maj mot ett
månadsarvode av 50 rdr. Enligt Telegrafverkets handskrivna tjänstemannamatrikel inredde Öller
även Stockholms station i juli s.å., men ytterligare bevis härför saknas.
Öller bosatte sig med sin hustru i Uppsala i juni och stannade där till påföljande vår.
Han ansågs tydiigen redan fullt kompetent för sitt uppdrag, ty han utförde arbetet alldeles
självständigt, användande de rön och erfarenheter han gjort under sina försök. Säkerligen
hade han också företagit någon kortare studieresa utomlands.
De telegrafapparater, som användes, voro enligt Morses system. Dessa med reläer samt
galvanometrar hade beställts hos instrumentmakarna Sören Sörensen och Frans Johan Berg
i Stockholm. Galvaniskt element av Daniells typ sammansatte Öller själv till strömkälla.
Han delade först strömmen från batteriet till både linjen och skrivapparaten, men när
större batterier kommo till användning, ansåg han det icke längre vara någon fördel med
gemensamt batteri.
Uppsalaborna följde med intresse detta arbete, och tidningen Correspondenten hoppades,
"att allmogen i denna del av landet skulle visa mindre fientlighet och misstroende mot
den nya inrättningen, och okynnet att avskära den över jord förda ledningstråden borde
väl - helst om därpå sattes lämpiigt straff - mindre ofta yppa sig i närheten av huvudstaden
och universitetet, än annorstädes i landet".
Det historiska ögonblicket, då telegrafförbindelsen med Uppsala skulle avprovas,
ägde rum den 16 juli 1853. Fahnehjelm hade anordnat en provisorisk station i överjägmästare
A. H. Kastens trädgård, Stora Badstugatan 57 (nu hörnet Sveaväigen 79-Surbrunnsgatan 48),
mitt emot Öllers forna bus, i avsikt att först få kontakten klar i stadens norra utkant.
I närvaro av gamle generalen Carl Akrell, som utsetts till chef för elektriska telegrafen,
jämte von Heland och några få åskådare började Fahnehjelm med klappande hjärta anropa Uppsala,
"ty", skriver Fahnehjelm, "ovisst kunde det ju vara, om ledningen var klar, om batteriet var
starkt nog, om jordledningen var tillfredsställande o.s.v. Stor blev då glädjen, när allt gick
efter beräkning, och vännen Öller svarade från Uppsala".
Enligt K. Maj:ts skrivelse den i juli 1853 förordnades Öller från med den i augusti s. å.
till chef för Elektriska telegrafbyrån i
Uppsala, medan Fahnehjelm erhöll samma befattning i Stockholm, båda med lika lön - 75 rdr
i månaden. Men när dessa stationer kunde funktionera dem förutan, väntade nya uppgifter.
Till Öllers biträde förordnades von Helands systerson, sjuttonårige Hugo Bratt, vilken från
nio års ålder varit i Optiska telegrafverkets tjänst.
Telegrafbyrån kunde inom kort försöksvis och avgiftsfritt få
begagnas av allmänheten, medan personalen erhöll erforderiig träning. Telegrafverkets museum
innehar en av Öller utfärdad telegrafdepesch av den 8 september 1853, då spannmålshandlaren
C. L. Lemke i Stockholm meddelade sin familjs hälsotillstånd till fru Nanny Jacobson i
Uppsala, vilket var väl motiverat, ty en häftig koleraepidemi rasade i Stockholm.
Huvudstadens portar voro stängda, men kontakten kunde upprätthållas tack vare telegrafen!
Öller anslog alla notiser om epidemiens förlopp vid ingången till telegrafbyrån.
Den i november 1853 öppnades telegrafförbindelsen för allmän trafik, och till årets slut
utväxlades 851 telegram.
Öller började nu mottaga telegrafelever. Bland dessa voro under tiden februari till april
1854 J. L. F. Bergman, s.å. föreståndare för Lunds station, H. R. Rhen, s.å. föreståndare
för Uppsala station, C. F. Bergström, s.å. assistent hos Öller i Vänersborg samt sedermera
uppfinnaren Carl Alfred Nyström (1831--91), alla studenter.
Fahnehjelm var numera befällhavare för linjen Stockholm-Uppsala. Då han den 31 mars 1854
kallades till det brådskande arbetet med linjen Uppsala-Grisslehamn, erhöll Öller uppdraget
att vikariera för honom, medan Bratt övertog Öllers tjänst i Uppsala.
Linjen utsträcktes detta år även väster- och söderut. Från den 6 juni beordrades Öller
inreda en huvudstation i Örebro med biträde av sin elev C. A. Nyström. Denne utsågs den
14 juli att förestå örebrostationen.
Öllers nästa uppgift var att inreda huvudstationen i Vänersborg,
varifrån en linje sedan skulle utgå till norska gränsen och som Fahnehjelm bl.a.
svarade för. Öller flyttade därför till Vänersborg med sin
hustru i början av augusti och kom att stanna där till sommaren 1855. Till biträden
vid inredningen erhöll han sin förre elev Bergström samt P. A. Nordencrcutz. Den 10 augusti
blev Öller inspektör vid nämnda station, och bans biträden blevo båda assistenter vid
årsskiftet.
I december var det mycket litet att göra pa telegrafbyrån i Vänersborg, varför Öller
hade gott om tid över för sina experiment. Han brevväxlade flitigt med Fahnehjelm och
beklagade sig bl.a. över den trista platsen. Den 5 januari 1855 skrev Öller:"Jag börjar alltmer
känna min isolerade ställning härstädes. Ingen att rådgöra med, och ingen att inhämta någon
upplysning av; utan för att få reda på ett obekant förhållande måste jag genom försök
på alla möjliga olika sätt leta mig därtill, och vad jag därtill behöver möter största
svårighet att få härstädes. Därför kan det icke gå fort att komma till något bestämt resultat".
I samma månad kom emellertid Fahnehjelm på besök i Vänersborg, och han gav då Öller en
del uppslag. Nyström hade nu också med framgång börjat sin experimentverksamhet, och Öller
kom overens med denne att via postdiligensen utbyta tankar om metoder och erfarenheter.
Den 26 februari skrev Öller till Fahnehjelm bi.a.: "Min håg är riktad åt begäret att följa
med min tid i sådant, som intresserar mig, och att söka göra det största gagn". Han hade nu
hopp om transport till Stockholm, "där jag har Dig och Edlund att tillgå för råd och
upplysningar, om jag har några funderingar för mig, vartill jag, om ej annars, under
vintermånaderna väl måtte få någon tid".
Den i juli 1855 blev Öller direktör för västra och norra linjerna vid Stockholms
telegrafstation, då inrymd i huset Storkyrkobrinken 2, en trappa upp, där ett
par rum i hörnet av brinken och planen norr om Storkyrkan disponerades.
I Telegrafstyrelsen återfanns Fahnehjelm själv såsom intendent för nämnda distrikt.
Bratt jämte Anders Wassberg blevo 1856 telegrafkommissarier under Öller.
Den 17 september i 1856 förordnades Öller att biträda med besiktning av telegrafapparater,
vilket han gjorde till den 14 december 1857.
Öller fortsatte på all ledig tid med sina experiment. År 1856 arbetade han på en ide
att utbyta telegraftangentens lamellfjäder mot en spiralfjäder. Härigenom blev tangenten
lättare och tystare att arbeta med och mindre utsatt för nötning. Tillsammans med
urmakaren N. P. Lundström, Stora Badstugatan 6, sökte Öller patent, vilket beviljades
för sex år den 17 oktober 1857 med nummer 54. Lundström hade under tiden hindrat professionen
till matematisk instrumentmakare och flyttat till Bryggaregatan 7, där han jämte 0. J.
Gardell hade verkstad under firma N. P. Lundström & Co till 1858, varefter Gardell fortsatte
ensam på platsen med en mekanisk verkstad.
En annan av Öllers konstruktioner innebar en del förbättringar och förenklingar av reläer.
Genom ett behändigt format kunde dessa apparater med fördel användas vid fälttelegrafer
samt för resetelegrafer vid undersökningar av telegraflinjerna. De kunde inläggas i ett
fodral och bäras i en rockficka. Med dem kunde man ute på linjerna korrespondera med stationerna
utan att behöva medföra flera apparater. Patent för sju år erhölls för Öller ensam år 1857,
den 28 oktober, med nummer 5 |
