Startsidan, klicka/Home, click !  
Innehåll Allmänna bilder Nostalgi & Samlarlänkar Lista över Samlare Samlarannonser
Astrid Lindgren
Bergmanaffischer
Bildsidor
Bilkyrkogård
Biltelefoner
Bonader
Borgward
Bryggerietiketter
Christiania
Clas Ohlson kat.
Corvette
Dalahästar
Emaljskyltar
Filmaffischer
Folkparken
Forsvik Bruksmiljö
Gammelvala
Godis 1965
Hattnålar
Hem till Byn
Idrottsbilder 1957
Kosta/Orrefors
Kristallmottagare
Länkar - Sökmask.
Lanthandelsmuseum
Läcköbussen
Medeltidsbilder
Mercedes Benz
Motala långvåg
Mopedsamling
Märklin
Mössmärken
Offroaders
Olsson Hagalund
Opel-Museum
Pansarmuseum
Polisbrickor
Porsche plåtbilar
Porsche
Privatradio
Radio Nord
Radioapparater
Radiobroschyrer
Radiorör
Radions historia
Ransoneringskort
Rekords
S/S Trafik Hjo
Shell-Mack
Skolmuseum
Sony Walkman
Sparbanksbössor
Sv. Uppfinnare
Telefonens historia
Telefoner
Transistorradio
Traktorer
Tretorn kataloger
TV-Guide 1964
Tändsticksetiketter
Veteranbilar
Ånglok/Rälsbuss
Copyright INFO

Lyssna och minns:

Ingo vs Floyd 1959

Radio Nord 1961

Radio Syd 1965

Motala LV 1991

R Luxemburg 1991
stänger 208 MV
Gamla veckotidningar

Historik om gamla veckotidningar

En historik med samlartips av Lars Erik Liljeqvist

Ett Universitet med Kronblom
Häromåret blev jag intresserad av ämnet gamla veckotidningar och beslöt mig för att studera det. Det visade sig omöjligt. Det finns inte som helt studieämne. Ingen har tagit ett helhetsgrepp i det. "Veckopress" eller "Populärpress", båda orden har en flytande definition. Man vet i stort vad det är men inte exakt vad som räknas dit.

Däremot finns nedslag i det. En uppsats tar upp Folket i Bild vissa år. En bok handlar om hjärtespalter. Det finns debattartiklar om veckopressen, ja nästan böcker. Det finns viss statistik. Och mycket annat. Gamla tidskrifter eller veckotidningar är alltså inget inmutat kunskapsområde. Jag tror inte heller det kan bli det, som gamla glas, vapen eller frimärken. Det är för stort och vidlyftigt, det måste delas och begränsas.

Mina vetande om tidskrifter är fragmentariskt, eller som bitar i ett pussel som inte är komplett ens om det skulle bli färdiglagt. Det finns många luckor i framställningen, t ex viktiga tidningar som knappt tas upp alls och de som glömts bort helt. Faktauppgifter är inte alltid kontrollerade. Tillsynes objektiva påståenden kan vara = mina personligt färgade åsikter. Jag är inte ute efter vetenskapliga meriter. Jag vill få fler personer att intressera sig för gamla tidskrifter.

Jan Johansson Samlaren, Sveriges mest besökte doldis, inbjöd mig att skriva om gamla Veckotidningar. Vi har båda ett intresse för sådana. Han visar sitt med bilder, jag mitt med ord. Med gamla menar vi för det mesta de från ca 1900-1960. Därefter har deras funktion som kulturbärare, underhållare, rådgivare, tidsfördrivare och reklamspridare flyttats till TV: De såpor och dokusåpor som idag dräglar ur TV:n fanns förr i form av följetänger resp bildsatta "berättelser ur verkliga livet".
Dagens flabbprogram och Dr Phil motsvarades av kåserier resp "Småprat med läsekretsen".
En stor del av reklamsatsningarna har flyttats över till TV
Och så vidare.
Upplagan var nästan 5 miljoner häften per vecka på 1950-talet. Då började vi få TV. Sedan dess har upplagan rasat med omkring 70 procent.

Alla begriper ordet veckotidning. Tänker man noga efter finner man att det har en diffus innebörd. Vad är det egentligen för skillnad mellan "tidning" och "tidskrift"? Eller magazin, journal och blad? Inte ens ordböckena ger klart besked. Det man närmast förknippar med ordet veckotidning är säkert Allers, Hela Världen, SE, Husmodern, Lektyr och sådana. Men de av typ Motor-Journalen, Det Bästa, Hem i Sverige, All Sport och Radioamatören? De är specialiserade eller utkom de inte varje vecka. Ändå passar de hyfsat i veckotidningarnas korg och kan studeras ihop med dem Morgon- och dagstidningar anses höra hemma i en korg som inte studeras här. I texten änvänds orden tidskrift, tidning och vecko-tidning hipp som happ. Häftena behöver inte ha kommit ut just en gång i veckan. Tänk på Grönköpings Veckoblad: "Organ för Grönköping med omnejd. Utkommer en gång i månaden"

Veckotidningarna har bidragit till folkgemenskapen och försett oss svenskar med gemensamma bekanta. Alla känner Kronblom, 91:an och Åsa-Nisse. Visst är de mera på vår egen låga nivå än Lagerlöf, Böök, Moberg och Strindberg. Ärligt talat, de flesta av oss är mer intresserade av Kronbloms biografi än av Bööks.

På tal om det, jag råkade nyligen på en inbunden årgång av Hela Världen. Där framgick att August var ungkarl ända tills slutet av 1929. Han hade turen att vinna på lotteri och få råd till äktenskap och egen fastighet. Han annonserade efter partner. Efter en ovanligt praktisk, men ändå ganska orginell tävling mellan ett stort antal sökande återstod äntligen Lotta. Man frestas säga tyvärr, för äktenskapet knakade i fogarna redan efter ett enda nummer. Mer avslöjar jag inte, jag beklagar.
Förresten drog sig inte våra stora författare för att medverka i veckopressen, om de kunde tjäna på det. På 1920 talet gästar V Moberg ( alias Ville i Momåla) den något tvivelaktiga "Favoriten", medan Selma Lagerlöf äter Läkerol i en annan tidning. Att en "Favoriten" är en herrtidning märks på att den innehåller annonser för gummivaror och ett par fånigt vitsiga flickbilder.

Hur man än värderar dem var de gamla vecko-tidningarna folkkära. Arga försök gjordes att dela in dem i goda och onda. De senare benämndes ibland "den kolorerade veckopressen". Jag tror ovannämnda August och Lotta befann sig där och bidrog till svenska folkets kulturella och moraliska förfall. Och alla dessa romantiska noveller som t ex pigor och annat tjänstefolk slukade, om inte annat ansågs de trubba av folks goda smak och sinne för fin litteratur. Med facit i hand påstår jag att Allers, Lektyr, Allt för Alla, Hela Världen, Vårt hem, Hemmets Journal, Tidsfördrif och allt vad de heter var rena universiteten jämfört med sina nutida motsvarigheter. Dvs TV-utbudet, de moderna veckotidningarna samt de till morgon- omdöpta kvällstidningarna.

Den lönsamma familjen
En historik brukar ägna utrymme åt att fastslå fakta om det allra första. Den allra första cykeln, bälgkameran, barnboken eller vad det är fråga om. I verkligheten finns sällan några odiskutabla tidpunkter. Det som påstås vara nyhet och först är ett led i en utveckling under lång tid med många aktörer. Det blir en ofta en smaksak vad man väljer att kalla "först". Man kan med viss logik påstå t ex att de gamla runstenarna är ett slags tidningar. Det är visserligen ovettigt men ingen kan bevisa att det är falskt.

Det fanns flera Veckotidnings-lika alster före och omkring 1850. Illustrerad Tidning, Lördags-magasinet, Söndags-magasinet, Familje-wännen, Magasin för konst, nyheter och mode m fl. Jag har årgång 1841-42 av "Magazin för nöje och bildning" (52 nr/år, varje nummer= 4 sidor + litografisk oftast färglagd plansch). Hittills har jag inte träffat någon som ens hört talas om denna publikation. Jag stöter ofta på tidskrifter som jag till min förvåning inte haft en aning om. Dessutom gränsfall när jag undrar: Den här utkom visserligen periodiskt men kan man verkligen kalla den tidskrift?

Det är vettigare att reda ut när t ex de familjetidningarna kunde bli en lönsam affär. Förutsättningar växer fram under 1800-talet och förbättras till långt in i 1900-talet: Järnvägsnät byggs ut och möjliggör snabb och billig distribution. Läskunnighet blir allmän.
Reproduktionteknik utvecklas.
Billigt lågkvalitetspapper kan framställas.
Målgruppen växer.

Det sistnämnda är särskilt intressant. Från 1800-talet rör sig befolkningen från gles- till tätbebyggelse. De stora hushållsgemenskaperna splittras upp och folk börjar bo och försörja sig i mindre enheter. I samband med det börjar ordet familj få den lätt sentimentala innebörd det har i dag, det slags innersta krets, som vi numera kallar kärnfamilj. Det uppstår alltså en mängd småhushåll, kallade familjer. De har alla kontanter att röra sig med till skillnad från tidigare. Ekonomiskt sett utgör de en stor lovande målgrupp.

Den tidskrift som tar täten i Sverige från ca 1860 är Svenska Familj-Journalen. Den når snart för sin tid enorma upplagor, över 60 000. En något likartad tidskrift heter Förr och Nu..

Sv Familj-Journalen har i sin vinjett ursymbolen för kärnfamiljen: Den lilla kretsen samlad vid aftonlampans sken. Det finns gott om bevarade inbundna årgångar från perioden ca 1870-1890, inte sällan i snygga dekorerade klotband. Löshäften ser man mindre ofta, de är f ö knappast sevärda. Inuti lägger man märke till de stora fina träsnittsbilderna. Tyvärr är även texten träig, men det är givetvis en smaksak. Där finns en del att hämta för de som samlar svensk topografi och historia.

Tillgången på gamla Sv Familj-Journalen har hittills varit större än efterfrågan. Ett rimligt pris på en mycket ren och stadig vackert inbunden årgång från tiden 1870-90 är f n 100 kronor eller lite över. De från 1860-talet är inte alls så vanliga.

Tiden omkring 1900
Omkring 1900 finns redan mångfalden underhållande, lärorika eller propagandistiska tidskrifter. Urvalet är rent av häpnadsväckande. Det måste ha funnits ett stort sug efter något läsvärt och läsbart.
Den obligatoriska skolan skapade läskunnigheten. Bibel, psalmbok och katekes gav påtvingad extra träning och ev lust efter något begripligt att läsa.
De bildade, som skapade opinion och utbytte åsikter om vad som bra eller dålig litteratur, var ett litet sällskap för inbördes träta eller beundran. Det var huvudsakligen de själva som läste den skönlitteratur de kritiserade. Allmänheten läste inte mycket skönlitteratur. Strindberg gick ut i blygsamma upplagor. Tegner med tex Fritjofs saga höjdes till skyarna, togs upp till analys i läroverken men väckte säkert ingen genuin entusiasm i de breda lagren.

Vid sekelskiftet var totala antalet elever i läroverkens alla klasser 15-20 000. Inte fler än 1 000 per år tog studenten, d v s var klara med gymnasiet. Bara 500 av dessa gick vidare till ännu högre utbildning. Den överväldigande delen av befolkningen fick 5-6 års folkskola.

"Nyheter från alla världsdelar" Den typen av rubrik är omtyckt i antika tidskrifter. I dag är sådana nyheter idag praktiskt möjliga inom sekunder. För 150 år sedan var de inte ens teoretiskt möjliga på mindre än ett par månader.
För oss är en händelse som mest en nyhet just i det ögonblick den uppstår. De s k nyhetsorganen agerar efter detta och vill vara först, som alla vet tävlar de om det. Den typen av brådska hade inte slagit igenom för 100 år sedan. Folk var glada om de överhuvudtaget fick reda på något. För dem var var händelsen en nyhet när informationen anlände, även om händelsen inträffat för en vecka eller månad sedan. Dessutom serverade tidskrifterna underhållning och matade med tidsfördriv. Det var en bristvara särskilt på vischan där 70 procent av befolkningen levde (20% bodde i stad, högst 10% i annan tätbebyggelse). Litteratur i bokform var också på sätt och vis en bristvara. Veckotidning och bok är olika sätt att marknadsföra läsning på. Man inser genast att tidskrift har stora fördelar när det gäller följsam anpassning till kundens behov.

Det följande handlar mest om tidskrifter som som marknadsförs till delar av eller hela allmänheten. För övrigt finns en rik flora specialtidskrifter inte minst för yrkesgrupper. Gamla "Skogvaktaren" är trevlig för den som samlar jakthistoria, "Lokomotivmanna- och maskinisttidningen" från omkring 1910 handlar mycket om det rullande materialet och det praktiska jobbet. Samt tidskrift för poliser, trädgårdsmästare, guldsmeder, folkskollärare, hönsuppfödare etc etc etc.

Ett flertal tidskrifter från ca 1900 är antikvariskt vanliga. Mycket vanlig är Hvar8Dag, årgångsvis i dekorerade snygga klotband. Den är fotoillustrerad och handlar om aktuella viktigheter i politik och samhälle. Den saknar i stort sett muntra, praktiska och kreativa inslag men har ett rikt och aktuellt bildmaterial. En snarlik konkurrent Varia är något mindre vanlig. En annan i samma format (Liten A4) är Ord och Bild, som har en ännu mer kulturell och litterär prägel.
Det har hittills varit liten och ojämn efterfrågan på de tre ovan. Eftersom det är tjocka volymer ofta i långa sviter brukar de säljas ut billigt. De påstås vara f n trögt säljbara för ca 50 kr per volym. Det är prisvärt för all den omväxlande och nostalgiska läsning de ger.
Muntrare och i lite mindre format (och mindre vanlig) är Illustrerade 25-öresmagasinet, utg av T Hedlund i Göteborg. Mycket blandat lättare men veder-häftigt innehåll. Faktiskt ganska lik 1940-talets utmärkta "ALLT i fickformat". Tip-Top, också den i pocketformat, bjuder på ännu lättare blandad läsning men är sämre i alla avseenden, inkl papperet.
Omkring 1910 utkommer i samma format En Hela Världen Magazin, också med blandat innehåll. Vidare Bonniers Månadshäfte, som dock snart ges ut i större format. Ingen av de nämnda har hittills haft ett samlarvärde men Hela Världen har tjusiga framsidor och snygg färgreklam baktill Samtliga är är omväxlande och trevliga att bläddra i. (Obs det har funnit flera olika tidskrifter med namnet Hela Världen, en som beskrivs längre fram är den vanliga.). i. De nämnda tidskrifterna har utländska förebilder.T ex liknar Hvar8Dag den tyska DIE VOCHE, Hela Världen Magazin liknar den engelska STRAND Magazine

Carl och Laura Aller exporterade först en svensk version av en dansk tidskrift, "Illustrerad Familje-Journal". Från 1894 producerades den i Hälsingsborg under ledning av sonen Valdemar och blev vår välkända Allers.

Allers ger ett odödligt intryck. För det första har den överlevt en lång rad konkurrenter som gått i graven eller ändrat identitet. För det andra har den oavbrutet sålts i stora upplagor i över 100 år. För det tredje dyker mängder av gamla häften oregelbundet men ihärdigt upp på begagnat-marknaden. För det fjärde lockar dessa till sig vissa samlare. För det femte är det fortfarande roande att bläddra i gamla ex, även om de allra äldsta är något torftiga. För det sjätte tillhörde den kulturelitens hatobjekt i den s k kolorerade veckopressen. För det sjunde har den läsning för alla familjemedlemmar.
Med tanke på detta anser jag Allers vara den starkaste kandidaten till titeln Sveriges Mesta Veckotidning, den med stort M. Därmed inte alls sagt att den också är bäst. Först är Allers 8-sidig, men den utökades snart med bilagor. 1913 utförs tidningen 16-sidig, 1921 är den uppe i 24-40 sidor.
Allers från omkring ca 1895-1915 påträffas vanligen inbunden, någon gång i dekorerade orginalband, hänförande dekorativa om de är toppskick. För det mesta dock i intensägande band. Löshäften är vidlyftiga schabrak utan stadga, man kan inte ligga och bläddra dem utan att få värk i armarna och förstört tålamod. Eftersom de är ömtåliga är de vanligen i trist skick. Är de i mycket gott skick och papperet ännu fräscht är de färgtryckta framsidorna dekorativa. Motiven är ofta dråpliga. De verkligt praktfulla snygga inbundna årgångarna är värda ca 300 kr st, ordinära 100-200 kr, fula och söndriga ett par tjugor som en vänlig gest mot säljaren.
Löshäften i någorlunda skick är värda 10 kr st. De i nyskick och de som innehåller något samlarvärt (t ex klippark eller annat material) kan betalas bättre. Inbundna årgångar Allers från 1920-talet är däremot mindre vanliga. Det är två tjocka volymer per årgång, med roande och färgglatt innehåll. 500-600 kr per inb årg i fint skick är rimligt. En årgång i de ohanterliga löshöftena betalas betydligt lägre. Det finns också en Allers Mönster-tidning. Det är ingen bilaga till Allers, vilket många tycks tro, utan en helt självständig tidning, och dessutom ännu äldre. Den började utkomma redan 1874. Eftersom den har till huvuduppgift att vara tidtypisk i mode duger vissa häften bra som dekoration i glas och ram, särskilt de från tidigt 20-tal, men även vissa häften upp i 30-talet slår an..

Lik Allers i format, papperskvalitet och i viss mån exteriör är Brokiga Blad, som först kom ut 1906 som en dagstidningsbilaga. Den påstår själv sig vara "Sveriges första kolorerade Veckotidning", möjligen p g a att en del annonser var färgtryckta. Innehållet är inte helt olikt Allers men har långt ifrån samma omfattning och klass. Den tecknade framsidan i färg är ofta rolig med någon sensation som "Flygveckan i Stockholm". eller "Italienska kvinnor försöka mota ett jernvägståg". Tyvärr är både papper och färg av dålig kvalitet så man måste ha ett mycket bra ex för att det ska bli njutbart.
Året Om, en vecko- eller var 14:e dagstidning utgiven i Göteborg, hade regelbundet bilder i färg redan 1887.

God tillgång är det också på inbundna Svensk Damtidning och vår främsta kvinnotidning, Idun. Omkring 1910 är Idun som bäst, framåt och mångsidig med gott om välgjorda illustrerade och aktuella reportage. Sv Damtidning är tråkigare. Över huvud finns det gott om praktiska tidningar för hemmet: I Hemmet, För Svenska hem, Hemtrefnad m fl.

Bland sporttidningarna märks Nordiskt Idrottslif och Ny tidning för Idrott. Innehållet ger kanske ett alltför gammalmodigt intryck för att fängsla sportsamlarna. För finsmakare finns de ovanliga Start, utgiven i Göteborg och Velocipedryttaren, inbundna årgångar betalas högt. Kamraten heter den hurtiga tidning "för pojkar och flickor", som gav upphov till rörelsen Idrottföreningen Kamraterna och en mängd av av de IFK som ännu finns i landet.

"Herrtidning" är f n den fåraktiga beteckningen på tidning med pornografiskt innehåll. Vid sekelskiftet finns den beryktade Skallran som skälldes för snusktidning. För den nutide läsaren är i synnerhet dikterna ett halvfnoskigt men insinuant dravel, de "vågade" vitsarna och bilderna långsökta eller töntiga.

Det är möjligt att t o m anekdoterna och vitsarna i de många tidskrifterna upplevdes som nya och väckte munterhet. Det skulle bidra till att förklara det till synes orimligt stora urvalet skämttidningar: Söndagsnisse, Strix, Kasper, Puck, Naggen, Getingen, Kläm, Kurre, Förgätmigej m fl. De köptes mest av män, det märks på annonserna.
Söndagsnisse och Kasper är äldst av de ovan nämnda, och mycket tidiga årgångar kanske kan sägas ha något dokumentärt värde.
Skämten i de 100 år gamla skämttidningarna väcker inte någon större munterhet idag. Väljer man t. ex. 1905 och tittar igenom 50 Strix, skrattar man troligen inte 50 gånger, fastän Engström m fl är bra skämttecknare. Läser man skämt i tidskrifter från 1880 har man ofta svårt att upptäcka någon poäng alls.
Dels har var tid sin egen humor, och dels upprepas det lilla roliga till leda. 1900 är det tydligen mycket roligt med korkade officerare, giriga judar, snusiga bönder, grötmyndiga skollärare, tafatta pigor, underfundiga gamla käringar, imbecilla adelsmän, fulla A-lagare och feta präster. Det är för mycket sagt att skämten skapar fördomar. Snarare stryker de fördomarna fegt medhårs.
En del Strix-häften är onekligen värda att samla på. Det gäller Jul-, Påsk- m fl påkostade nummer med framsidor i färg tecknade av Engström. Många är fenomenalt påhittiga och roliga och dessutom färgsprakande så det förslår.

Puck är en skämttidning med huvudsakligen politisk satir. Många av skämten är begripliga endast för de som är insattta i tidens inrikespolitik, och vem är det?

Naggen intar en särställning. Den startas av poeten m m Erik Lindorm och utkommer under världskriget 1914-18. Skämten i den är så beska, ilskna och djupt menade att de står sig än idag. Med dagens terminologi skulle Naggen kallas vänstersinnad. En rad förnämliga tecknare bidrar med briljanta elakheter mot allt som har med maktmissbruk och översitteri att göra.
Naggen är svår antikvariskt. Den som stöter på en inbunden årgång kan gratuleras, nästan till vilket pris som helst! Naggen utnämner sig själv till Sveriges olydigaste skämttidning.

Vecko-Journalen, "Den svenska Familje-Journalen" som den i början kallar sig, uppstår 1910 och blir Åkerlunds pigga och uppfinningsrika konkurrent till den strikta Hvar8Dag. Den gör sig snart omtyckt och känd för fina aktuella reportage, påhittet att fånga "känt folk på stan" i bild, ett utmärkt foto, ett inte obetydligt socialt engagemang samt mer eller mindre kuriösa pristävlingar (t ex en där läsarna tävlar om vem som kan slå ihjäl flest flugor under sommaren. De tävlande uppmanas sända in flugorna per post till redaktionen. Man undrar hur det såg ut på redaktionen vid bedömningen. V-J uppger att vinnaren sänt in 30 000 döda flugor).
Det bör framhållas att V-J rapporterar kriget 1914-18 med ett mycket rikt bildmaterial.
Snart placeras förströelse, praktiska råd, roligt för barn och annat "lättare" i en särskild bilaga. Den kallas Allt för Alla och blir snart självständig. Den blir en av 1920-talets stora veckotidnings-succeer. VJ förblir ända till slutet 1980 en tidning som är tråkig för barn.

Det glada 20-talet
Är det glada 20-talet en myt? Nej, knappast. Ekonomiskt känneteckas tiden av osäkerhet och oberäknelig konjunktur. Jämfört med med de ångestfyllda krigsåren 1914-18 är tiden ljus, och optimism är optimism, även om den vilar på önsketänkande. Däremot vore det mer träffande att orda om "de glada efterkrigsåren"
Dömer man efter tidskriftsutgivningen är det inget tvivel om saken: 1920-talet var framåtriktat och optimistiskt. För den som gillar gamla tjusiga gamla tidskrifter är det rena guldlåldern. Nedan omnämns och kommenteras några av alla de tidskrifter som förekom under årtiondet.

Typiskt 1920-tal.
20-talet är de tjusiga biltidningarnas årtionde. Svensk Motortidning kom visserligen ut redan 1907 men har 1923-32 reklamfinansierade omslag i färg, Vidare utkommer Bilisten och Motorjournalen, även de med sponsrade omslag i färgtryck. Den exklusiva Motor, Nordisk Motortidskrift, som anser sig vara nordens elegantaste tidning utkommer från 1914 men upphör från 1923.
Alla dessa har på senare år varit antikvariskt svåra utom möjligen Motorjournalen, MOTOR rentav sällsynt. Samlare på gamla tidskrifter gör rätt i att uppskatta dem. De fina omslagen gör dem till utsökt motorism-nostalgi även för den som inte vurmar för gamla bilar. Ett verkligt snyggt häfte av MOTOR kan kosta upp emot 300, Svensk Motortidning 100-125. Bilisten och Motorjournalen 50-75 kr.
Mycket svåra är Med Motorcykel och dess fortsättning Svensk Motorsport. De har dock omslag i svarttryck.
Under 1930-talet övergår biltidskrifterna, med undantag för enstaka häften, till oglamoröst svarttryck. (Bilismen går uppåt tills 1928 då försäljningen kulminerar, sedan kommer ett par katastrofalt dåliga år, följda av tveksam återhämtning).

På tal om typiskt 1920-tal kan man inte förbigå radio. Det är årtiondets mest sensationella nymodighet, och den sprids ut till alla samhällsklasser. Radio är ca 1925 tekniskt mindre avancerat än senare. Det är vanligt att s k amatörer bygger ihop sina anläggningar själva av köpta delar eller byggsatser. Följaktligen finns det marknad för för tidskrifter som undervisar i det praktiska. En heter Radio, en annan Radioamatören.
De är trevliga även för icke-tekniker, eftersom apparater och grejor ser så påfallande urmodiga ut. De blir tråkigare en bit in på 30-talet när tekniken blir mer avancerad. För de som hör på radio finns från 1926 Radiolyssnaren.
De nämnda radiotidningarna är antikvariskt inte särskilt vanliga, men de dyker upp om man ger sig till tåls. Det är värre med Radiovärlden, utgiven i Malmö 1923, många inbitna radiosamlare känner inte ens till den.

Den allmänt tekniskt intresserade rekommenderas Vetenskapen och Livet. Den kom ut i månadsvis i slutet av 10-talet och under hela 20-talet. Den är rikt illustrerad och lättläst och följer med vad som händer i flyg, bilism, tele, radio, järnväg, foto etc. Den är vanlig på antikvariat. Den som köper ett dussin spridda häften får en representativ bild av hur långt tekniken hunnit. Häftena känner man igen på de fantasifulla framsidorna i färgtryck. Men de inbundna årgångarna är vanligare.

1923 beslutar sig Bonnier för en påkostad tidskrift av "kontinentala mått" och ger ut Bonniers Veckotidning, BVT. En skäl är säkerligen att konkurrera med Åkerlunds Vecko-Journalen. BVT är allmän- kulturell och aktuell med välkända skribenter och illustratörer, är gjord på fint papper och har omslag i påfallande vackert färgtryck. De dekorativa framsidorna utförs i manerligt tidstypisk stil av olika konstnärer (däribland kända namn som Nerman, Hallman, Norelius, Artelius, Elgström). För att tala klasspråk är BVT en herrskapstidning, d v s den förutsätter bildade och välsituerade läsare, rör sig i de nyrika skikten, skräpper med fru direktör NN:s bilkörning osv, därmed inte alls sagt att den saknar vettigt aktuellt innehåll. Den är tillräckligt omväxlande för att man ska hitta alltid något läsvärt i varje häfte. För samlare är BVT begärlig för framsidorna men kanske mest för den färgtryckta reklamen på omlagens bak- och innersidor: Flott reklam för div bilmärken, Pommac, Vademecum, Röda Sigillet, Fyffes, Pix mm.
BVT upphör i slutet av 1929. Den egentliga skälet är något outgrundligt. Åkerlund säljer Vecko-Journalen mm till Bonnier, slår sig sedan ihop med Raussing och tillverkar förpackningar, Bonnier lägger ner BVT men tar över de främsta medarbetarna till Vecko-Journalen.

Den exklusiva var 14e-dagstidningen Saisonen hör definitivt till herrskaps-tidningarna, men den tynar bort i början på 20-talet. Charme är en damtidning, nöjeslysten och flärdfull. Den går inte så bra. Snart fjäskas utan större framgång för att få fler herrar som läsare. Våra Nöjen hör i stort sett till samma kategori. Några Charme har färgstarkt dekorativa om än banala framsidor. Saisonen har vackra artistiska både fram och baksidor under utgivningsåren. 1916-19, många av Maj Lindman och Verner Liljeqvist.

En synnerligen tidstypisk mani är boxning. Internationellt finns avgudar som Dempsy och Carpentier. Hemma fokuseras intresset på en viss Harry Persson. Han är visserligen måttligt framgångrik, men man lever på hoppet. I tidningarna är han minst lika stor som senare Gunder Hägg, Ingo eller Stenmark.
Följaktligen uppstår särskilda boxnings-tidningar: Swing, All Boxning, Svensk Boxning. Även Idrottsbladet (Grundad 1915) och Idrottsliv ger naturligtvis boxning stort utrymme.

Allt för Alla, AfA, blommar upp och blir en av 20-talets största och bästa familjetidningar, välgjord, bildande, omväxlande och aktiverande. I den debuterar den legendariske antihjälten Kronblom. Han följer med in i Vårt Hem när AfA i tidigt 30-tal uppgår i denna. I likhet med många andra tidskrifter har AfA 1924 påpassligt en frågelåda om radio.

Under 20-talet slås Strix och Söndagsnisse ihop till Söndagsnisse-Strix. Kasper är nu i folioformat med färgtryckt fram- och baksida, med stor skämtteckning resp helsidesreklam, ofta en rolig för Viskafors.

Bland 20-talstidningarna lägger man också märke till Favoriten, ofta med lätt pinuppig flickbild på det blekt färgtryckta omslaget. Det är blandad läsning, mest humor, och de vågade inslagen är få.
I slutet av 1920-talet och omkring 1930 förekommer Grace, utgivning var 14e dag, i oktavformat. Den innehåller kärleknoveller och -följetonger och bilder på för det mesta filmaktriser, alltid mycket lättklädda. Till sommaren uppmanas läsarna att skicka in egna badbilder. Därpå publiceras bilder på "badflickor" närapå året runt. Att de är tagna av amatörer märks mer än väl och gör häftena roliga att titta i. Däremot är det svårt att avgöra vilken målgrupp tidningen vänder sig till. Herrar eller backfisch? Kanske bådadera. Någonstans nämndes att Grace är en filmtidning. Det var nog en ren artighet.

Långkörare med start från 20-talet
En lång rad långlivade och storsäljande veckotidningar uppstår under 20-talet eller nära ikring: Film-Journalen. Vårt hem, Lektyr, Hela Världen, Hemmets Journal, Hemmets Veckotidning (1928), En Rolig ½ timma, Svenska Journalen, Levande Livet (1930) och för att vara mindre nogräknad Husmodern (1917).

Lektyr utges 1923 från Saxon och Lindström som en billig tidning med vilda västern, kriminal och annat äventyr. Levande Livet, LL, en konkurrerande spänningstidning, kommer 1930 på Åhlén & Åkerlunds. I nummer 1, 1933, hittar man 91 Karlsson på exercis i leråkern. Det är ingen text i bilderna men bredvid står en tillhörande vers att sjunga till melodin "Hertigen av York". Underst utlovas "Det händer granna saker nästa vecka när nittiettan ska lära sig åka skidor". I stort sett samtidigt (1931) utges Allas Veckotidning från Allhems förlag. Den är ganska lik Hela Världen men ägnar sig mer åt filmen.

Gamla Filmjournalen dyker upp antikvariskt både inbunden och i häften, och ingen årgång tycks vara nämnvärt svårare än en annan. Årg 1920 verkar det vara gott om. Ofta ligger ett svårsålt inbundet ex på antikvariaten.. Omslagen är i regel i svarttryck på 20-talet och det är något visst med dem. Folk tycker om dem. Oftast är det bara ett porträtt av en inte längre känd skådis från stumfilmen. Å andra sidan hörde det till yrket att kunna inta en älskvärd pose.

Vårt Hem kom till 1921 som Åkerlunds konkurrent till familjetidningen Allers Åtskilliga häften Vårt Hem från 20-talet är värda att samla på för ovanligt vackra eller intressanta omslag i färgtryck. Det finns många framsidor med dokumentär prägel, typexempel: Stockholms nya centralstation, Harry Persson i ringen, Göteborgs-utställningen 1923, trafikmiljö vid Kungstornet, Svenska flaggans dag "i en trivsam vrå av vårt land", Världens väldigaste båt "Majestic" osv. osv. Dessutom är en del baksidesreklam i färgtryck högst sevärd. Inuti många häften uppträder Rulle Rustibus, Storklas och Lillklas, Påhittige Johansson, Adamson, Efraim Alexander m fl.

Gamla Husmodern ska betraktas med vördnad och inte nonchaleras bara för att hon är ovanligt vanlig. Hon kommer först ut 1917, ganska blygsamt, men utvecklas under hela 1920-talet och är snyggast omkring 1930, då alla omslag är i färg. Det är en ovanligt välgjord och nyttig tidning. Endast 10-20% av innehållet är förströelseläsning. Resten är fakta, tillämpning och aktuellt rörande hemmet och hushållet. Materialet är dokumentärt med gott om bildreportage etc som avslöjar verkligheten i hemmet. Den som vill veta hur det faktiskt såg ut och hur det arbetades på mormorsmors tid bör skaffa en årgång från 1920-30. Den rika annonsavdelningen bidrar med fakta om varu- och tjänsteutbud.
Husmodern är ett större koncept än bara tidningsutgivningen. Den har ett provkök. Den ordnar utställningar. Den ger ut böcker. Den har ett eget varuhus. Häftena är till stor glädje för de som samlar på helsides färgtryckta reklambilder. Jag har tex konstaterat att huvuddelen av alla de "Annons i flerfärg" och motsv som auktioneras på net-sajten Tradera är omslag rivna ur Husmodern. De är för det mesta från senare än 1940, så den s k. vinnaren får räkna med rättså trist pappers- och färgkvalitet. Den är är överlägset bättre under åren nära 1930, och då förekommer dessutom ett stort antal tjusiga framsidor av Artelius, Stierngranat, Blomgren etc.

Husmodern förekommer rikligt på antikvariat, stadsauktioner och loppmarknader, både inbunden och i löshäften. Välbevarade snygga häften från 1927-31 med färgomslag bör få samlarvärde. En del ännu äldre med dokumentära framsidor bör också värdesättas särskilt. En anledning till så enormt många gamla Husmodern bevarats är säkert det praktiskt nyttiga innehållet.

Hela Världen utkom från 1927. Den blev genast populär och en av de större vecko-tidningarna, i början på 30-talet Sveriges allra största! Specialiteten är "berättelser ur verkliga livet", illustrerade med arrangerade foton, ofta med lite tragisk underton. Man anlägger en folklig ton och försöker få till stånd samspel med läsarna, t ex med frågespalt och tävlingar: "Är Ni lik denna flicka? ...
Tidningen ger intryck av komplement till Husmodern i motsats till konkurrent. Båda ges ut på samma förlag. Det som den unga kvinnan inte får i Husmodern får hon i Hela världen, nämligen känslor, romantik och förströelse. Och Lotta ger kanske inspiration till en extra försigkommen syn på äktenskapet. Man undrar var hon egentligen har för sig med den där Russinkvist. Man befarar det häftigaste!
Framsidorna har banala motiv (Ansiktbild på söt vanlig eller känd ung kvinna) men färgtrycket har en egendomligt attraktiv lyster. Hela Världen har ca 1930 helsides färgreklam i omslagen, precis som Husmodern. Under 1930-talet utkommer en till utseendet förvillande lik men torftigare tidning Hela Veckan.

Två något udda tidskrifter på 20-talet är En Rolig Halvtimma och Tidsfördrif (med ännu äldre anor) från Elanders. De är mycket enkla i utförandet och har lågpris som affärsidé. Halvtimman kostar 10 öre, motsvarande 3 kr i penningvärdet 2000). Den förra har muntert enkelt innehåll, Tidsfördrif har mycket blandat innehåll, ofta av bra kvalitet. Tidsfördrif känns igen på sitt triströda omslag. Åsa-Nisse gör sin debut inuti (dock inte förrän 1944. Framträdandet som kvalitetsfilmens fiende n:o 1 dröjde ända tills 1949).

Från 1924 utkommer Svenska Journalen. Den ger intryck av protest mot varje form av glatt och flärdfullt 20-tal. Den säger sig vara till "för kristna, nykterhetsvänliga och i övrigt ideellt betonade hem". Innehållet är vederhäftigt med populärvetenskap, aktuella händelser, historia mm. Inget från nöjesvärlden, ingen flärd, omslagen är i svarttryck. Tidiga årgångar är ganska pigga och variationsrika, senare alltför tyngda av kyrklighet och allvar, särskilt efter min smak.

Still going strong under 20-talet
Av de äldre vecko-tidningarna tynar Hvar8Dag och Brokiga Blad bort under 20-talet, Söndagsnisse och Strix slås ihop till Söndagsnisse-Strix.

Jag bara omnämner tills vidare KF:s Konsumentbladet (förgångare till VI (1937) med start redan 1913) För samlare av 1900-talshistoria en förstaklassens dokumentär. Vederhäftiga artiklar, fina fotoillustrationer, intressanta om än något dystert svart-tryckta reklambilder.

Vecko-Journalen, V-J, befäster sin ställning som den mest aktuella och auktoritativa tidskriften. Det är i den som ledande journalister, författare och officiella personer syns och uttalar sig. Bonniers Veckotidning är visserligen en konkurrent, liksom Hvar8Dag. Dessa är emellertid på väg ur marknaden ). Från 1920-talet blir V-J en herrskapstidning. Den drabbas svårt av tidens typiska titelsjuka och uppehåller sig vördnadsfullt i närheten av kungahuset. Den kontrasterar därigenom mot de många folkliga vecko-tidningar som dyker upp under tidsperioden

VJ uppväcker inte nostagi på samma sätt som Allers, Vårt Hem, Lektyr m fl. Dels ser den allvarsam ut i sitt svart- eller brunaktiga omslag, dels är den bara för vuxna och ger inga glada barndomassociationer. Till det kommer titelsjukan och ett enträgen fokusering på de mest avlägsna medlemmar av kungahuset (Bönderna i min hemtrakt brukade fasktiskt kalla den "Kungatidningen"). Ändå är det ingen tvekan om att den är mångsidig och intressant. Den sysslar med tidens aktualiteter mer än någon annan Den är med där det händer något. Den har fint fotograferade reportage och den drar till sig de bästa skribenterna. Ibland är den t o m socialt engagerad

Det är gott om begagnade gamla V-J ute i marknaden. De innehåller mycket intressant, påminner faktiskt om 1940-talets SE men är mer litterärt och kulturellt inriktade. Den som lintresserar sig för reklambilder bör vara extra vaken för årgångarna 1927-29. Då har många häften tjusigt färgtryck i reklamen på baksidan. En inbunden årgång består av två stora bastanta volymer. Det är allt som får rum i en papperkasse. Tungt är det också. Men jag tvekar inte att utnämnda V-J till Sveriges Bästa Veckotidning, den med stort B. Den blev 70 år gammal, lika gammal som jag själv är nu. Jag återkommer till den längre fram. Hoppas jag, peppar peppar.

Såningsmannen startar redan 1904-5 och ökar långsamt men säkert upplagan. 1930 är den ca 50 000 ( och 1940 ca 100 000). Den är en mans verk, J L-Saxons. Den präglas helt av hans idealistiska program. Däri ingår saker som höjande av folkets politiska rättigheter, moral, nykterhet, bildningsgrad, hälsa och livsglädje. Det egendomliga men träffande namnet Såningsmannen säger han sig ha tagit från en gammal norsk dikt.
Eftersom Såningsmannen är sanningsälskande hymlas inte med åsikterna. Fascism, vaccination, alkohol och tobak hatas oresonligt i så gott som varenda varje nummer Resultatet har ändå blivit en informativ och samhällorienterad tidskrift i det hela präglad av saklighet och sunt förnuft. Den är rikt fotoillustrerad och har notiser från en mängd lokala medarbetare över hela landsbygden. Den är upplysande både inrikes- och utrikespolitiskt. Den är fylld med korta lättlästa stycken. Den avstår från ytligt publikfrieri och är religiöst tämligen neutral.

För den som vill veta om stämningar bland folk och och hänt på bygden för 60, 70 eller 80 år sedan är gamla Såningsmannen utan tvekan den bästa veckotidningen. I en årgång hittar man alltid något inslag från sin hembygd. Blir man inte gladare av det kan man försöka med Jonssons katt i stället.

En tidskrift jag vill påminna om är Hem i Sverige. Den härstammar från egnahemsrörelsen, och kommer från och med 1927 ut i en version för en större läsekrets. Utgivningen är något oregelbunden under 30-talet. Det som kommer ut är fylligt och av hög klass i text och bild, vare sig det är 20- 30- 40- eller 50-tal. Innehållet handlar om vanliga villbyggnader, sportstugor etc inklusive allt utan- och innanför. Det är praktiskt inriktat men resonerar också om stilar och smaker. Tidskriften kan betraktas som en dokumentär. Den visar boendekulturen och -praktiken i Sverige mer reprepresentativt än den upphaussade litteraturen om slott och herresäten. Vår nostalgiska vision av typiskt svensk landsbyggelse kan skyllas på egnahemsrörelsen. De flesta av våra tradioner är inte alls så urgamla som vi inbillar oss.

Från 1935 och framåt
1930-talet liknar lugnet före stormen. Det är anpassning till den rådande ekonomiska depressionen, man låtsas inte om de växande hoten men till slut liknar läget myrstacken innan ovädret brakar loss.

Bland Veckotidningarna inser Såningsmannen och Vecko-Journalen hoten och sticker inte under stol med sin åsikt. Att Saxon är antinazistisk och -militaristisk behöver ingen betvivla en enda vecka. I Erik Lindorms krönikor i V-J är varken Hitler eller Stalin värda ett ruttet lingon. För att inte tala om de inhemska fanatikerna åt både höger och vänster. Vecko-Journalen är värd att samla på bara för Lindorms krönikor. Några av dem är små mästerverk av välformulerat raseri Det är ju samme poet Lindorm som var redaktör för den radikala skämttidningen Naggen.
I några nummer på 1930-talet, särskilt mot slutet, hemfaller V-J åt en rent orgiastist beundran för Gustav V. Gamla V-J-häften är vanliga på begagnat-marknaden. Många samlar på material om kungligheter, t ex V-J med sådant. Andra pinkar på det.

Tidskriften Flygning lär ha utkommit redan från tidigt 20-tal, men jag vet inte hur och hurdan. Mina egna häften är från tidigast 1934. Lite senare kommer Flyg. Båda har omslag i färgtryck. Personligen sätter jag värde på dessa 30-talshäften, mest för framsidorna med sina ljuvligt osannolika flygande apparater. Det är väl det gamla pojksinnet som sitter i, men jag är inte ensam om det. Det är många som älskar dessa gamla häften.
Flyg var fortfarande märkligt på 30-talet (faktiskt även under hela 40-talet). Folk kunde resa miltals bara för att få se flygplan starta och landa. Intresset för flyg har alltid varit egendomligt omfattande i förhållande till de få som haft något som helst praktiskt med det att göra. Mängden utgivna böcker och tidskrifter om flyg är ett bevis på det. Gamla flygtidningar har samlarvärde. Men de från 40-talet och senare är vanliga.

1934 utkommer Folket i Bild genom arbetarrörelsen (Senare, när den får dålig ekonomi, övertas den av Å & Å). Den har höga ambitioner, reagerar mot den höga halten amerikanskt material i övrig veckopress. Den ska ge utrymme för svenska bra författare. Man måste säga att den lever upp till sina egna krav och håller stilen intill nära slutet 1962. Som mest var veckoupplagan närmare 300 000.
FiB är intressant för de som samlar på artiklar av Moberg, Ivar Lo, Fridegård etc Jag tror alla våra mest älskade författare någon gång medarbetar där. En årgång FiB är svårslagen ifråga om kulturell substans. För många är dock FIB ihågkommen för Biffen och Bananen.

VECKO-REVYN startar 1935, något nyhetsbetonad (med sådant som varit intresseväckande i veckan ) samt inriktad på en ungdomlig läsekrets. Den utvecklas ganska sakta men säkert till en ren ungdomstidning. På 50-talet är den känd för sina fröken Sverige-tävlingar (Den första var 1949).

För hälsa och skönhet
Frisksport, tidskrift för sport och kroppskultur, utkommer från 1932 och tar även till sig f d boxningstidningen Swing. År 2000 ger de gamla häftena intryck av hurtbullesemester med energiska pojkar som skuttar omkring i badbyxor, står på händer och ser parodiskt friska ut. Eller som friskvårdsbroschyrer, om man vill uttrycka det positivt. Den s k frisksportrörelsen, med ursprung i Amerika, var långt före sin tid och utövarna entusiaster som tog den på mycket stort allvar. Det är alltför lätt 70 år senare att se enfalden och överdriften hos dessa okritiskt troende friskvårdsextremister.
Tidskriften gör sig också till talesman för Werlandism, en ät-och-motionera-dig-frisklära, inte utan övermänniskoideal. I en artikelserie gör Waerland ursinninga försök att slå ihjäl vanligt fredligt kaffe med besinningslösa vetenskapliga argument. I några häften träffar man på Arne Tammer, senare hela folkets "Ge mig en kvart och dagen. och jag ska ge Dig en ny kropp!" Jag är övertygad om han inspirerat tiotusentals ungdomar bara genom att vara ett levande bevis på möjligheten. Och det till 99 % i veckotidningsreklam. Man blev frisk bara av att se karln jämt.
De gamla häftena eller årgångarna har visst intresse som friskvårdshistoria. Vi har svårt att föreställa oss att frisksport engång kunde upplevas som något totalt nytt och omvälvande för mänskligheten. Men så var det.

En ännu mer chockerande rörelse etablerar sig under mellankrigstiden: nudismen, nakenkulturen. Den hade uppstått i Tyskland vid sekelskiftet, då sexualskräcken härjade som värst och den nakna kvinnokroppen var ett strängt tabubelagt synfält. Den fick på sin höjd betraktas under den sköna konstens eller vetenskapens kjortel. Sedlighetsövervakarna måste blidkas med gångbara argument. I Tyskland spreds nakenkulturen bl a genom Die SCHÖNHEIT. En tidskrift med många vackra illustrationer och foton. Texten, som präglas av tvånget att motivera kulten, blir en kombination av svärmeri och överspänd saklighet.. Utövarna av naturism var entusiaster och kanske svärmare. Den allmänna opinionens dumhet stärkte dem i deras övertygelse.

I Sverige utkommer 1933 Natur och Hälsa och visar framgent upp en mängd nakna kvinnor (en del män och barn också) i bild. Jag har ett häfte framför mig här. På framsidan står betryggande med kraftiga bokstäver "Under kontroll av professor Johan Almkvist". Det är skrattretande och samtidigt rörande.

Från 1935 utkommer Solvännen, "organ för nakenkultur och sport". Från 1939 Mot Solen, förbundsorgan för Nordisk Solsport. Under hela tidsperioden förekommer också Parisien, moder till den på 40- och 50-talet kända "novell och skämttidningen" COCKTAIL.

Den enda skillnaden mellan en giftmördare och en mästerkock är uppsåtet, som Dr Hagdahl (ungefär) skriver. För en 18- eller 45- årig pojke som ämnar ge sin erotiska fantati en extra kick med nakenbilder spelar det ju ingen roll var flickorna kommer ifrån.. De är naknast i Solvännen men mer syndiga i Parisien. Hans stora problem är att komma in i tobaksaffären när ingen ser det. Alla gamla illustrerade tidskrifter som på något sätt har anknytning till erotika har samlarvärde.

År 1946 inträffar en ny oväntad vändpunkt i kvinnobildens säregna utveckling, i Sverige markerad på framsidan till nr 40 av SE. Där avbildas filmstjärnan Jane Russel, propert men glamoröst välklädd, aktuell i filmen "Utanför lagen" som vållar en häftig moraldebatt i USA. Hon exponeras i filmen fullt påklädd men utmanande vilket är olagligt i detta föregångsland. I diskussionerna får begreppet "bystdrottning" en alltmer vidsträckt innebörd. Därmed är bysten tillbaka till år 1900. Rumpan väntar vi fortfarande på.

De som skildrar krigsåren
1938 kommer SE, lanserad som nyhetstidning i bild, först med två nummer i veckan men snart ett. Denna aktuella bildtidning upplevs som något nytt och spännande och blir snabbt populär. Att det genom kriget blir stort sug efter nyheter är tursamt, för det saknas konkurrent med bilden som specialitet.
Det finns uppenbarligen mängder av SE från krigsåren bevarade, men de har dykt upp till försäljning oberäkneligt. Egendomligt nog dyker det upp flera krigtidsexemplar nu än för 20 år sedan. De är ganska eftertraktade. De är nostalgi för personer som hade sin barndom under krigsåren. Bilderna återupplivar ju stämningarna och dramatiken. Men även många yngre studerar gärna krigsåren genom att läsa gamla SE.

Att Vecko-Journalen 1939-1945 är intressant är tydligen inte så känt. Varje årgång är späckad med sakkunniga krönikor, analyser och prognoser om krigsutvecklingen. Innehållet i övrigt ger en fyllig bild av stämningar och aktuella problem på hemmafronten. Dessutom medverkar som vanligt skärpta debattörer och skribenter. Man kanske får läsa Segerstedts och Tingstens svar på tittarfrågor. Man kommer att skratta hjärtligt åt Bangs utläggningar om vardagens jäkligheter.

Från mitten av 30-talet utkommer NU, "Världshändelserna inför folkopinionen". Den är objektiv och ambitiös, innehåller t ex sakligt kommenterade långa citat ur utländsk press från alla läger. Illustrerad, ca 30 sidig i nära A4-format, faktarik läsning i varje häfte, minimalt med förströelseläsning. Den håller sin sakliga stil tills den upphör 1945. Den är ovanligt intressant för alla som fängslas av Andra Världskriget, inte minst p g a att den avstår från publikfriande inslag.
Man ser den ganska sällan men dock ibland på antikvariat. Den tillhör de tidskrifter som skulle efterfrågas mer om de vore kända.

Den gick dessutom med förlust för ägaren Bonnier. Någon gång på 40-talet är vecko-pressen som vanligt utsatt för kritik för ensidigt dålig kvalitet i förening med lönsamhet. I Segerstedst och Bonniers bitska försvar i Vecko-Journalen används de förlustbringande NU, All Värdens Berättare och Friluftsliv som kraftfulla motargument.

Ett fjärde bra dokument om krigs- och beredskapsåren är Svensk Motortidning. Den utkommer troget trots den dramatiskt reducerade motortrafiken. Det är brist på praktiskt taget allt. Hur löser man alla problem som nu uppstår. Hur många lastbilar finns tillgängliga, vilka av dem ska tilldelas bensin? Hur klara persontransporterna med så få bussar? Hur ordnar man för gengasdrift? Det finns rum för kreativa lösningar. Det finns mycket att skriva om. Bildmaterialet är rikligt..

Från 1940 och några år framåt utkommer i stort format bildtidningen Signal (ej att förväxla med tidningen Signalen). Det är en tysk var 14:edagstidning som utkommer på flera språk, däribland svenska. Bläddrar man genom ett häfte får man mängder med övertygande information om krigshändelserna. och blir onekligen imponerad. Det är en oerhört välgjord och konsekvent propagandatidning och ett eftertraktat udda tillskott för de många som läser allt om Andra Världskriget.
Den förekommer sparsamt på antikvariat och samlarmässor och är lättsåld. F n är priset ca 75 kr för ett häfte i prima skick, väsentligt högre om någon krigsförbrytare eller annan spetsbov finns med på framsidan. Den misstanken förekommer att de många som samlar sådana tidskrifter är fascister. Det är lika dumt som att tro att folk köper skräckfimer för att skrämmas. Enligt en ekonomisk naturlag är det dessutom så att djävulen säljer bättre än guds bästa barn.

Från och med 1938-39 utkommer herrtidningen Adam, tydligen med den amerikanska Esquire som förebild. Det är en städad och kultiverad tidning, där välkända skribenter utgjuter sig om aktuella företeelser både ut- och inrikes. Som dokumentär är den bäst under sina första år. Därpå hemfaller den alltmer åt en hurtigt kåserande jargong, typisk för tiden men tämligen tjatig att läsa 50 år senare. Den innehåller också många skämtteckningar: Adam gärna vill vara en smula fin i kanten, och likna sina stora internationella förebilder. Därför ger den en god uppfattning om vad en skitförnäm mansperson försökte skratta åt under 40-talet. Såvitt jag kan bedöma var uppgiften inte alltför lätt.
Det vågade inslaget inskränker sig till ett par pinuppor i färg på varsin helsida. De är tecknade av mycket kända artister som Varga och Petty. De är inte alls pornografiska men åtminstone vådligt kurviga. Det finns ett gryende samlarintresse för pinup-bilder i den mycket särpräglade stilen.
En årgång Adam innehåller vidare en del, men inte allför många, fina reklambilder i färg. De är tryckta på fint papper, inte helt vanligt under 40-talet.

Till slut påminnes om och rekommenderas Såningsmannen. Den kryllar av notiser och rapporter som avslöjar stämningar och attityder i landet under beredskapen.

© 2012 Lars Erik Liljeqvist epostadress: larsliljequist@gmail.com


Tretorn kataloger 1930-1970     Kändisar - Hemmets Veckotidning

Reklambilder
  Sida 1 | Sida 2 | Sida 3 | Sida 4 | Sida 5 | Sida 6 | Sida 7 | Sida 8 | Sida 9 | Sida 10 | Sida 11 | Sida 12

Copyright © 1996-2014 www.samlaren.org [an error occurred while processing this directive]